Fredagsfeelisar

Älskar doften av honom när han står där nyduschad, stryker skjortan och packar ner det sista. Vi hjälps åt att hitta strumpor, eller strumpornas par, tillräckligt många så att det räcker de dagar han e borta. Passar de här ihop, undrar han och låter mig avgöra om slipsen är den rätta. Han smäller fast den sista datorn medan han är upprörd om hur extremt nånting är, rabblar på i ett tempo som gör att jag inte ens behöver svara, fortsätter ut i hallen och putsar skorna. De ska glänsa. Han önskar mig lycka till där jag står och dammsuger tamburen. Han vet att jag inte brukar orka så bra då han är borta. Jag ser att han tänker på det. Och så går han iväg. Med väskor i båda händerna. Nej, vänta! Han kommer tillbaka och ger mig en puss. Ha! Jag vet att om han skulle kunna välja så skulle han stannat hemma! Jag fortsätter dammsuga med ett leende. 

Men nu e här tyst. Minigubben sover på övre våningen, de stora är i skolan, huset är städat och jag slår mig ner med mitt te i kökssoffan under fönstret.

(I soffan har jag ett gammalt örngott, med monogram och spets, från min morfars brors hushåll. Så välanvänt och nött var det att det hade slitits hål i tyger där man legat med huvudet. Jag tycker om gamla saker, spetsar och monogram och ville spara dynan,så jag sydde på ett hjärta. Fint, tycker jag.)

Det e veckoslut när barnen kommer hem. Får se till att hitta på nåt roligt med dem. Kanske vi fortsätter leka Kina-kiosk, som vi gjorde igår. Eller spelar Afrikas stjärna. Glass och film gissar jag att det blir senare ikväll hursomhelst. Och jag ska försöka bevara lugnet som råder. Så som det är här i kökssoffan. Med huvudet på den gamla dynan. För dethär är ju det bästa jag vet - hemmet och barnen. Synd bara att han inte kan vara med.Han som doftar så gott.