tambur

tambur

lördag 24 december 2016

Julbrev

  

Nu är julen verkligen här igen och alla vrår är pyntade! Vi ser tillbaka på året som gått och har många fina minnen. Det har också varit ett tungt år, men tack o lov för att vårt minne fungerar så att de tråkiga eller tunga stunderna lätt suddas ut.

Det är ganska exakt ett år sedan vi flyttade hit hem tillbaka till vårt eget lilla hus. Det blev två fina år i det härliga stora röda huset som vi hyrde. Många vackra minnen och speciellt att vår Lillebror föddes där. Det kändes inget vidare för ett år sen att komma tillbaka hit till huset vi försökt sälja. Hur skulle vi rymmas? Vi skulle sakna det vackra huset med högt till tak. Vi skulle sakna de goda grannarna och barnens promenadväg till skolan. Men med facit på hand så trivs vi nästan helt ypperligt! Trots att det bara är ca två meter mellan vår husgavel och grannens, så är det inget problem. Det är tryggt med folk runt knuten och alla i grannskapet respekterar varandra. Och så är det så mycket mindre ytor att sköta om.

Den 20. december förra året flyttade vi hit tillbaka. Två dagar senare åkte vi upp till Österbotten, med andan i halsen. Ner igen några dagar senare för att fortsätta tömma förra hemmet och reda upp i det nya. En stressig jul blev det - inget att rekommendera! I år har vi det betydligt lugnare. Jag har njutit av att ha tid att dekorera, plocka mossa, binda kransar, tända ljus och t.o.m. redan nu tagit tupplurar i julgranens sken. Fylla på krafterna helt enkelt.

Året har gått med fart. Barnen har trivts i skolan, på dagis och med sina hobbyer. Mannen har rest mycket, och jag har själv hunnit en sväng till Barcelona med kören. Vi hade en jätteskön sommar, med mycket tid på sommarstugan i "Barfotalandet" men också Ålandsresa med kusiner och Gotland med Mannens arbete. Det vi ångrar mest är väl att vi inte haft tid att träffa vänner oftare, bjuda på middagar eller en kopp te. Flera lediga veckoslut där familjen bara umgås skulle jag också önska inför nästa år. Det bekymrar mej ofta att samhället drar iväg med oss och vi förväntas vara anträffbara jämt och svara på mejl omedelbart när som helst på dygnet. Jag vill försöka ta avstånd från ett sådant liv och leva en lugnare vardag.

En riktigt fridfull julhelg önskar vi er alla och ett lugnt och glatt år 2017!!
Kramar,
Jessika med familj

måndag 21 november 2016

Välkommen gröna advent!

Det är lika glest med inlägg här som det är med chokladfria dagar i november för min del! Det är ju så otroligt mörkt. Och oberoende hur många tupplurar man tar så får man inte tanken helt påfylld, känns det som. 

Plötsligt plingade det till i min whatsapp-feed o jag blev påmind om bloggandets glädje! 
 
 Ganska många dagar sedan redan, men man måste ju vänta på inspiration! 

Och här kommer den: novemberinspirationen! Eller: hur överleva fram till advent: 
Svaret är grönt o det doftar så gott! 

Man går ut i skogen o plockar lingonris o mossa och sedan sätter man sig o binder kransar, dekorerar med ljus o hyacinter. Skapar.


Dofta. Tänd ljus. Och så välkomnar vi en grön adventstid med den underbaraste våta skogsdoft både ute och inne! 

onsdag 14 september 2016

Ett nytt liv, eller flera!

Jag älskar spetsar och återanvänder gärna gamla! I somras hittade jag en underbar liten spetskjol för 2€ på en loppis. Tänkte redan då att även om den är för liten åt vår Storasyster så kommer jag kunna använda den till något annat. Och så blev det. Nu kom jag på vad den skulle bli!

Jag klippte helt enkelt bort mittenpartiet på kjolen och sydde fast "resåren" på nytt. Och vips var det färdigt! 


Kjolen genomgick en liten förvandling och lever nu upp som lampskärm i köket. Nu får jag verkligen njuta av de vackra spetsarna varje gång jag tänder mysbelysningen! Enkelt och billigt minsann!

För några år sedan ärvde jag ett antal vackra, gamla dynvar med spetsar och monogram. De var alldeles jättefina i sig själv, men problemet var att de var så slitna av alla tunga huvuden som vilat mot dem, att de flesta hade hål. Ett par av dem har fått nytt liv. En blev överdrag till symaskinen. 
Istället för att sy ett helt nytt överdrag så råkade det här passa precis då jag klippte bort den slitna delen och sydde en enda söm! Ett vackert överdrag som håller maskinen dammfri även om jag inte ställer in den i ett skåp efter varje systund.

Från samma dynvar har det blivit ett par nya dynor också. Som dethär, där jag återanvände en spets från de ärvda dynvaren och ett gammalt Linum-dynvar i siden.


En kudde fick nytt liv genom att sy på ett Tilda-tyg och en spetsram över det slitna mittpartiet på dynan. Då blev den såhär!
Märk det fina monogrammet! Helt klart mina initialer JE broderade för ca 50 år sen! 😊 
Länge leve spetsar och gamla ting! 

måndag 5 september 2016

Höstsol och äppeldoft

Det är ett riktigt härligt solsken där ute och jag kom på att det förstås går bra att förbereda äppelmosen ute på terrassen - ja det går bättre än inne på diskbänken! Inomhus hade jag aldrig upptäckt gässen som flög över hösthimlen och ropade "på återseende!".


Passar på att koka min första sats äppelmos då jag ändå är hemma med ett litet sjukt troll. Och så en paj åt skolbarnen och några extra barn som är påväg här förbi ett slag efter skolan. 

Det är första året som vårt träd ger så här god skörd. Tror det tidigare rekordet varit 5 st ätbara äppel och i år är trädet fullt! Det harmar lite att jag inte minns vad det är för sort på våra mörkröda frukter. Är det nån som känner igen så får ni gärna tipsa! 

Hälsningar från ett härligt doftande kök!

onsdag 3 augusti 2016

Sommarens 20 bästa rubriker:

1. Sommarens mest exotiska naturupplevelse:
Raukerna på Fårö, Gotland.
2. Sommarens bästa resa: Ålandsresan med Mannen, barnen och fin syskonfamilj. Vi hade roligt och upplevde mycket!

3. Sommarens vackraste stad:
Visby.

4. Sommarens vackraste övernattningslogi: Amalia - värdshuset vid kohagen på Åland.

5. Sommarens vackraste ö: fortfarande vinner Högsåra över både Gotland och Åland!

6. Sommarens mest värdefulla: 3 hela veckor i Barfotablåbärsland med Mannen och barnen utan att hålla reda på dag eller tid. Samt all tid med mina föräldrar, syskon, syskonbarn och andra släktingar.

7. Sommarens bästa Momi: Vår Momi, mina barns Momi, som kommer på kvällsdopp ut i skogen med oss.

8.  Sommarens bästa Mofa: Vår Mofa, mina barns Mofa, som bygger bänkar, loft, stegar och soffor.

9. Sommarens största överraskning:
Vi målade alla väggar i sommarhuset vita. Vi hade ju en hel hög med andra projekt som behövde göras och plötsligt hade vi ändå energi för det här! (Jag återkommer till målandet i ett annat inlägg.)

10. Sommarens bästa återanvändning: löparen som var en av de första textilier som mamma köpt till sommarhuset år 1979 ungefär, fungerar nu som skynke framför mikrovågsugnen. 

11. Sommarens roligaste ord: dumlimang. Motsats till komplimang 
och myntat av ett syskonbarn.

12. Sommarens största nostalgitårar: när jag hittade korsord gjorda av Mommeli ❤️
13. Sommarens mest omtalade besvikelse: oreogasm.  Vi hade sett fram emot att göra denna choklad-kexpudding tillsammans med Systramin, men det blev bara FÖR mycket av det goda! Receptet var från facebuuke.

14. Sommarens hetaste: Mannen som kommer hem från sina löpturer.

15. Sommarens bästa beslut: 
Extemporebesök hos Systramin och hennes familj.

16. Sommarens bästa loppisfynd: 
Har gjort en massa loppisfynd, men kanske ändå den här väskan för 3€ 

17. Sommarens största "fail":
Ugnsglasskakan. Alltså den blev god till slut, men lite förargligt var det ju att vi glömde sätta i glassen innan vi satte den i ugnen...så då fick vi plocka bort marängen och försöka bygga upp den igen... Blev inte riktigt som på bilden i Pirkka-tidningen 😜

18. Sommarens bästa bok: Livet efter dej av Jojo Mojes.

19. Sommarens bästa simtur:
Kvällsdopp i solnedgången ute på ön dit vi hade paddlat på tumis Storasyster o jag.


Och så till sist: 
20. Sommarens bästa lärdom:
Älska mej själv. Det är ju tom bibliskt att "älska din nästa såsom dig själv", men tänk att det tagit såhär länge att riktigt förstå vad det betyder att älska och prioritera sig själv. 


Det vill jag hålla fast i när sommaren tar slut. Tacksam över sommaren och med större ödmjukhet för mej själv hoppas jag att alla fina minnen och sommarens stresslösa lugn får stanna kvar och inte rymma från mitt inre även om den allvarliga vardagen sätter igång! 
Hoppas att ni läsare också har många fina minnen och att ni har fått tid att fånga lugnet och gåvan att hålla fast vid det.
God bless o kram!

lördag 16 juli 2016

Barfotalandet

I Barfotalandet går allting mycket långsammare. Vi lever långsammare, men ändå lever vi mer. 

Barfota vandrar vi över berget till tandtvättning, hjälper både egna och varandras barn med besök på blubben medan vi lyssna på fåglar, trädsus. Hälsar på kusin och farbror som står på granntaket och spikar sedan tidig morgon. "Ni sover länge om morgnarna hos er", säger de o jag nickar. Vandrar tillbaka mot stugan via blåbärsbuskarna och njuter av att vandra omkring i det gamla, tunna, broderade nattlinnet. Tar lång tid på oss att tillreda en hälsosam frukost. Strör över de färska blåbären. 

Är det nåt projekt vi ska ta itu med eller känns det bättre att lägga sig med sommarlektyren och vänta på att inspirationen kommer? Är påväg att ta en tvätt bara jag fått eld i bastun och lite varmt vatten. Så mycket annat hinner man inte med innan lunchen ska börja fixas. 

Några extra barn har dykt upp på berget. Syskonbarn, kusinbarn, småkusinbarn...En del leker i lekstugan, andra bygger koja. De äldsta barnen hör man fnittra hysteriskt men ändå avslappnat. 

Radio Vega spelar en bra låt tyckte tydligen vi två systrar och helt extempore sätter en av oss igång och dansar framför matbordet. Den andra hänger med och vi märker hur lätt vi har att följa varandras improviserade koreografi. Märks att vi haft samma danslärare. Fnittrar och fjantar oss, släpper ut vinterstressen. Några barn gapar och tittar storögt, någon tar fram telefonen och filmar, en liten skrattar och en annan gråter: "nää mamma, sluutaaa". En crazy rock-dans som slutar med att vi själva gapflabbar. Ligger på golvet.  "Ni såg helt olika ut när ni dansade! En av er hade mycke kläder på o den andra bara bikini.", påpekas det runt matbordet. 

Efter maten är det kaffe. Eller te. Och boken igen. Eller korsord. Någon tar sågen och går längre in i skogen och fäller ett träd. Och så är det disken.
Att diska tar en halv eftermiddag. Vatten skall kokas, smutsdisken bäras ut och in med den rena. Men under tiden man diskar hinner man prata med alla runt omkring, hålla koll på de minsta som leker ganska självständigt den här sommaren, äta låtsaskaka på ceféet i lekstugan och ta vattenslangen av nån som inte alls förstår varför man inte får väta ner både syskon och kusiner.

Sen blir det  båtfärd till favoritstranden. Proppfull sjungande båt. Systern börjar en sång och vi andra klämmer i. Överröstar motorn som puttrar på. Hoppilandkalle gör sig redo när vi kommer in igenom den tunna vassranden. Känna de hala stenarna under fötterna. 

Att få dyka i från samma klippa som man alltid gjort. Vattnet som smakar precis så där passlig salt som det gör bara här i "vår vik". Klipporna som värmer i det blåsiga vädret. Barnen älskar att peta i hällkaret, precis som barn alltid har gjort. Och så har vi picnic. Asplöven prasslar och för mig tillbaka till barndomen då vi lekte här barfota. 

På kvällen eldar vi "risun" och längtar efter att få egen vuxentid då vi kan tala om våra liv, våra män o barn. Tvättar tänderna runt midnatt. Vi två där på bastutrappan. Äskar dig Syster! Tacksam över att ni skapar lyckliga dagar med oss.



Om det alltid skulle vara sommar. Om vi alltid skulle få leva långsamt. Och nära. Barfota.


fredag 19 februari 2016

Tyst alldeles för länge!

Vi är alla hemma, mer eller mindre febriga. Det har varit magsjuka för ett par veckor sedan och nu dethär! Hopplösheten gör sig påmind. Måste vi ha sjukstuga igen? Stressen för allt man borde göra på jobbet. Men tröttheten hänger över och vi vet att vi bara måste gå igenom denhär sjukan nu också. Jag sover mitt på dagen bredvid den minsta lilla feberpatienten. Plötsligt väcks jag av att han sprätter till, armar och ben spänns kraftigt ut. Den skräckslagna blicken innan hans ögon går upp i pannan och bara hålls där medan de ryckiga rörelserna i armar och ben tar mera fart. Jag har redan spurtat upp från sängen och skriker "Han har feberkramper!" Det går fort, men känns som en eeeevighet innan mina skakiga händer får tag i en telefon och slaget 112. Jag hör Pappan ropa "Andas, andas!" där han står livrädd med den ytligt hyperventilerande ryckande killen i famnen och försöker febrilt få ögonkontakt med honom. Jag rusar av o an. Okej, svalka honom, säger mannen på 112. Öppnar terrassdörren, föser Pappan o barnet ditåt, drar kläderna av killen. Ambulansen är på väg. De stora barnen gråter, de blir ju också livrädda. Jag befaller dem att ringa en släkting som kan lugna dem. Springer ut på trappan för att lyssna om jag kan höra ambulansen närma sig. Springer till barnet och Pappan och lyssnar på om han andas. Snart rycker han inte längre i armar och ben men bara stirrar med ögonen och käkarna krampar, munnen är slemmig och andningen fortfarande nästan ohörbar. Alldeles för länge har han varit tyst! Mannen i telefonen ber mig lugna mej och lugna barnen. "Krampen börjar avta. Ambulansen är nästan framme. Det är vanligt att barn får feberkramper." Men jag går på en adrenalinkick utan like. Snart kommer ett gråt från den lilla. Han gråter! Det är ett gott tecken, säger mannen i luren. Han klarar sig igenom det här! Det känner vi. Men ändå får vi inte kontakt med honom. Ambulansen kommer. Vårdarna är proffsiga och lugnar oss. "Krampen är över nu." Svägerskan kommer och tar hand om Storasyster och Storebror. Vi andra åker till sjukhuset. Den lilla har inte öppnat ögonen efter krampen. Man får ingen kontakt med honom. Sprätter yrt till vid varje gupp i ambulansen. Inget lugnar honom. Han vet nog inte var han är. Han är konstig och vill bara sova i närmare tre timmar efteråt. Mycket, mycket sömn behövde han de närmaste dygnen efteråt och mycket febernedsättande medicin gav vi för att hålla febern under 39 och förhindra nya kramper. Kolla att han inte blir för het. Mäta febern om och om igen. Svalka med fuktig handduk och vaka över den lille. Vågar inte sova djupt själv. Men snart måste vi våga. Sova. Våga lita. Det kan ju hända att det aldrig händer igen. Händer det igen så ringer jag nog då också efter ambulans och så fick vi medicin för att avbryta en lång kramp. 

Så småningom vågar man pusta ut. Men jag behöver jåpla om dethär, älta det många gånger ännu, för att bearbeta chocken. 
Och nu är det alltså här jag behöver den här bloggen. Som faktiskt vem som helst kan läsa. Behöver reda ut mina tankar såpass sofistikerat att vem som helst kan läsa det. Behöver erkänna och övertyga mej själv att jag inte är perfekt och att jag inte behöver vara det. Behöver älta, jåpla, pånytt och pånytt, tala med de nära och också skriva ner vad som hänt.reda ut tankarna. Bearbeta chocken. Och tro på att någon annan kan ha nytta av att läsa det. 

Nu tänker jag såhär: Jag är glad och tacksam för att jag hade läst om feberkramper och genast fattade vad det var frågan om. Jag är tacksam för att Lilleman klarade sig igenom hela den långa epileptiska krampen. Han är stark. Tacksam över att 112-mannen svarade genast och att ambulansen var så nära. Lättad över att Pappan var hemma och inte på jobb eller resa. Tacksam över Svägerskan som kom genast och tog hand om stora syskonen så de fick annat att tänka på och inte behövde bli ensamma hemma eller komma med till sjukhuset och vänta.

Jag skulle gärna höra om ni har egna erfarenhet av feberkramper. Har ni ytterligare tips på hur man förhindrar dem? Tips på hur man kan lugna sig själv? Erfarenhet av att de gått över med åren eller att det aldrig upprepade sig?

Och så tänker jag såhär: Den underbara glädjen vi får av våra barn, den är helt oersättlig, men så lätt att bära. Oron, ångesten och ågan vi har för dem är så otroligt tung ibland. Hur klarar vi det? Hur klarar alla andra det? Jag har ingen aning! Famlar min väg fram i mörker och det enda jag kan är att älska. 
                           
   

Det blev ett tungt inlägg... Tror det får bli lättsam inredning nästa gång. Och...nä, inte lika lång bloggpaus igen. 
Sköt om er!
Jess