Upptäckartider

Vi har kommit in i nästa fas. Denhär då man klär på sig och går ut och "leker" på förmiddagen. Vi tittar på bilar som åker förbi, går kanske till parken eller bara upptäcker allt som finns omkring. Fåglar, hundar, snö, stenar, blåsten i trädkronorna. Allt ska beskådas och tas in. En upptäckarfas där man som förälder behöver finnas till, vara nära och tala om allt detdär som är nytt för ettåringen. Väldigt lite tid har man för sig själv. Skulle ju inte ställa mig upp och kolla in traktorn då den åker förbi och följa den med blicken ända tills den varken hörs eller syns längre om jag inte hade denna lilla nyfikna upptäckare i sällskap. Han lever inte ännu i vårt tempo där man är koncentrerad på fyra saker samtidigt och inte tar sig tid att titta omkring sig. Det är nog bara hälsosamt att följa med i hans. Stå stilla och lyssna på kajorna. Titta hur de flyger från gren till gren. Stanna upp och lämna allt annat när du upptäcker att grenarna rör sig i vinden. 

Vi tog sparkstöttingen till parken idag. Även om barnet lever i en tillvaro med ett lugnare tempo, så gör också hans genuina impulsivitet att han måste vara fint fastbunden i sparkstöttingen med en varm yllehalsduk kring livet så att han hålls kvar hela vägen fram.

Ja, och så kan han ju också sparka själv! Det är nog hälsosamt rent fysiskt också att följa efter honom i hans upptäckariver!

Vila dej en stund i snön, tycks ettåringen tycka och kastar sig bakåt. Himlen är fin att titta på, även on den är grå. Den rör sig och skiftar och ser inte alls likadan ut som igår!

Kalas

Nu har vi firat vår ettåring några gånger. Idag var det riktigt kalas med Momi o Mofa och de kusiner som bor närmast. 

Lillebror själv förstod nog inte vad som hände och inte fick hans ens smaka på kakan. Men han var nöjd över att huset var fullt med folk och han fick gå omkring med sin gåkärra och den nya bollen. 

En riktig prinstårta fick han, vår Lillprins.

Jag hade tänkt ha ljusblåa primulor, men det hittade vi inte idag, så det fick bli vita och mörkblå - och sen lite ljusblåa Sankt paulior. Det är för mej tantblomma nr 1, så nu har man väl blivit en tant på riktigt. ;) Nästa år ska jag komma ihåg att skaffa primulor medan de ännu finns i alla färger!

Nu sover födelsedagspojken och huset är tyst. Tyvärr är veckoslutet redan slut. Det går alltid för fort! Ha en fin vecka allihop!

Snart ett år! Och lite förlossningshistoria.

Såhär ser vi ut idag!

Älskar den ungen!

Och såhär såg vi ut för ganska exakt ett år sedan! 

Saknar den magen :)

Tror jag har blivit påverkad av de förlossningsberättelser jag läst nyligen på olika bloggar och överraskar mig själv med att teckna ner min egen. För denhär var fin. Finare än mina två tidigare och jag vill inte glömma den. Du som inte är intresserad av förlossningar kan stanna här. 

Ett planerat kejsarsnitt med första barnet är inte optimalt. Jag tror det uteblev en hel del då man blir förälder så. Speciellt då den "förlossningen" följde på en orolig o osäker graviditet. Fick aldrig vila i att allt gick bra. 

En 31-timmars förlossning var inte heller någon höjdare. Gav mig stor skräck att föda på nytt och eftersom det sista skedde med hjälp så kändes det som om jag aldrig egentligen hade klarat av att förlösa. 

Under den tredje graviditeten var jag mer mogen, kände mig själv och vågade be om hjälp. Vi fick fint mottagande på sjukhuset hela tiden och när förlossning nummer tre närmade sig så tänkte jag att jag nog kommer att klara det.

Denhär kvällen, 7.1, för ett år sen gick vattnet. Vi hade redan lagt oss allihop. Barnen var spända över att inte veta exakt när babyn skulle komma och hur vi skulle göra ifall vi hamnade åka in på natten. 

Klockan var 20:00 då jag låg i min säng och kände hur allt blev blött. Rusade ber för trappan och ropade "nu gick vattnet". Ringde bb, minns hur jag satt på toan med mina genomblöta byxor och resten av familjen stod och lyssnade runt omkring mig, talade med en barnmorska som tyckte vi skulle sova hemma ännu, men 12 timmar senare skulle vi infinna oss på sjukhuset, även om värkarna inte satt igång. Det fortsatte bara rinna fostervatten. Kan ännu minnas hur varmt det var. Vattnet alltså. Skönt och förväntansfullt. Tror jag låg i min säng med ett leende hela den natten. Väntade, men inga värkar. Sov inte mycket. Det var så spännande. Och ett stort barn klamrade sig fast i mig och vaknade med jämna mellanrum för att kolla att vi ännu var hemma. 

Vi hann stiga upp och äta frukost alla tillsammans, men då hade värkarna satt igång. Momi anlände och tog över här hemma. Jag märkte att det började bli bråttom. Började ha så ont att det inte bara var härligt förväntansfullt längre.

Vi ringde bb från bilen och berättade att vi var på väg och önskade att de, om möjligt, reserverar rummet med det stora badkaret åt mig och de sa att om jag orkar kunde jag gå via labben innan jag kommer upp till förlossningsavdelningen. Jag försökte, men när jag stod vid laboratoriedörren svängde vi om och vi tog hissen upp till förlossningsavdelningen, nu hängde jag mest på pappan. 

Fick ett vänligt mottagande. Fick igen uttrycka mina önskemål om badkar och akupunktur. Allt visade sig vara ok med mina blodvärden (det är alltså inte alltid så i mitt fall, men det är en annan historia) och jag fick så småningom lägga mig i ett varmt bad med akupunkturnålar i hårbottnen. Pappan satte på musik. "You are so beautiful to me" minns jag att vi lyssnade på i början och det var verkligen avslappnande i badet. Pappan servade med våt handduk på pannan och vattenglas. Såhär skulle en förlossning kunna se ut på film.

Om nån timme förvandlades plötsligt värkarna radikalt och jag bad om att få spinalbedövning. Kom på nåt vänster upp ur badet trots de svåra värkarna och spydde av smärta just då anestesiläkaren hälsade på mig. Kände mig mindre charmig än sådär "beautiful" som jag just hade känt mig med min vackra mage i badet. Lustgasen använde jag en hel del, men det kändes obehagligt att bli så groggig och inte verkade det hjälpa heller. 

När jag fått spinalen somnade jag. Det var bra att jag samlade krafter för när jag vaknade satte krystvärkarna igång. Vid dethär läget hade stora barnen slutat skolan och ringde från eftis och kollade ifall de fått ett syskon. "Du måste gå ut o tala med henne, för jag måste skrika här inne", minns jag att jag befallde pappan. 

Jag ville dö. Jag skrek åt barnmorskan att jag far härifrån. Jag ville springa ut i skogen o aldrig föda om det gör såhär ont. (Kroppen hade helt glömt allt dethär sedan förlossningen 7 år tidigare. Men nu kom skräcken, paniken, tillbaka. Tänk om jag inte klarar dethär!! Tänk om det igen drar ut i över 30 timmar och barnet skall ut med sugklocka! Jag ville inte vara med! Men barnmorskan svarade bara lugnt att "Ut kommer denhär ungen nog. Springer du till skogs så slipper du ändå inte dethär skedet." Och jag tog tag i ett litet "sisu-korn" där nånstans inom mej. Det var inte stort, men sisun växte när jag märkte att går vägen. Och ut kom han. En perfekt liten en. Och jag ber och hoppas att jag aldrig skall glömma den känslan då han föddes fram. Ur mej, ni vet!! Och redan då man började det stora rekonstruktionsprojektet "där nere" (det blev en hel del stygn, och jag undrar om de fick ihop allt rätt ;)) så kunde jag förstå att det var en helt underbar förlossning jag hade varit med om. Allt gick ju bra och han kunde ligga i min famn genast. 

Pappan ringde stora barnen och meddelade att Lillebror var här nu. Då hördes det i hela rummet hur en massa flickor (Storasysters kompisar som även är mina gamla elever) jublade, hurrade och tjöt! De hade väntat med spänning och följt med förloppet.

Samma kväll kom syskonen och hälsade på Lillebror. De var genast så naturliga med honom och tog hand om honom. Vi hade det så mysigt med vår minsta!

På väg hem från bb några dagar senare utbrast pappan. "Nå, dethär gick på 8 timmar, så då tar vi följande på 4." 

Tror inte det blir nån följande.

Fast man vet aldrig.

En julbetraktelse

Efter en lång höst var vi riktigt trötta när väl julen kom. Det blev ett totalt stopp. Några dagar ur funktion tills vi vilat upp oss lite. Bästa receptet för att fylla batterierna är väl att tända brasan och en massa ljus, lyssna på julmusik och så bara sänka sina krav helt enkelt. Och det är inte lätt. Åtminstone inte för mig. Men nu var jag tvungen. Och jag lärde mig. Det blev inte en sämre jul även om jag inte hann göra storstädningen. (Tror faktiskt inte ens att någon enda av våra gäster gick och snokade i garderoben.) Barnen hade en jätterolig julafton även om vi inte tog ett enda vettigt foto. Det gick bra att duka med "fel" duk då den rätta var omanglad; det blev faktiskt helt snyggt! Huset föll inte ihop och till slut har vi hunnit träffa en hel del goda vänner, familj och släktingar. Och det var ju faktiskt igen en gång just det som räknades. Vi har delat måltider, kvällar och hela dagar med en massa fina människor som vi är tacksamma över.

Nu har vi bränt adventsljusen flera gånger om och huset är igen tomt. Granen bar vi ut, Lillebror och jag, i morse. Några julblommor får gärna blomma ännu och kanske vi spelar enstaka jultoner i högtalarna om andan faller på. Ingen brådska att kasta ut julen. Men kanske det ändå får bli en tradition hos oss att granen åker ut innan vi har januarikalas. För det har vi snart. Riktigt snart! Det har gått ett helt år sedan vår lilla skatt började tycka att han hade det lite väl trångt på insidan.