På veckoslutet blev det mycket deja vu-feelis och nostalgi. Medan stora barnen var på bio med kusinerna tog jag Lillebror och ettåriga kusinprinsessan på en promenad i "våra gamla kvarter" i byn vi bodde i förut. Nu var det en tid sen jag gått där, men jag minns alla de otaliga gånger vi gått där mellan gamla hemmet och butiken.
Här lärde sig barnen cykla. De lärde sig fort tack vare alla asfalterade cykelvägar i närheten. Den där vardagen som vi hade då. Helt vanliga dagar, men såhär i efterhand känns de väldigt lyckliga.
Och så gick jag förbi "vår" skog där vi vek av från gångvägen och lekte kurragömma eller hade picnic. Nu har man huggit ner skogen och här växer fram nya hus.
Visst saknar man den där tiden i "gamla huset", även om vi har det jättebra nu. Och tänk så minnet är selektivt. Jag minns bara trevliga saker från den tiden. Vårt minne skonar oss.
Eftersom vi inte hade mycket planerat för veckoslutet och pappan var på resa så spenderade vi söndagen tillsammans med en hög kusiner hos mina föräldrar. Min bror hade nämligen också landat där och senare kom en syster. Mamma bjöd på kaffe och bullar i solen och pappa såg till att alla barn fick använda verktyg, tälja och bygga utanför vedlidret. De lekte också spännande lekar i skogarna intill.
Påminner mycket om min egen barndom, då var vi ute hela dagarna under veckosluten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar