tambur

tambur

fredag 19 februari 2016

Tyst alldeles för länge!

Vi är alla hemma, mer eller mindre febriga. Det har varit magsjuka för ett par veckor sedan och nu dethär! Hopplösheten gör sig påmind. Måste vi ha sjukstuga igen? Stressen för allt man borde göra på jobbet. Men tröttheten hänger över och vi vet att vi bara måste gå igenom denhär sjukan nu också. Jag sover mitt på dagen bredvid den minsta lilla feberpatienten. Plötsligt väcks jag av att han sprätter till, armar och ben spänns kraftigt ut. Den skräckslagna blicken innan hans ögon går upp i pannan och bara hålls där medan de ryckiga rörelserna i armar och ben tar mera fart. Jag har redan spurtat upp från sängen och skriker "Han har feberkramper!" Det går fort, men känns som en eeeevighet innan mina skakiga händer får tag i en telefon och slaget 112. Jag hör Pappan ropa "Andas, andas!" där han står livrädd med den ytligt hyperventilerande ryckande killen i famnen och försöker febrilt få ögonkontakt med honom. Jag rusar av o an. Okej, svalka honom, säger mannen på 112. Öppnar terrassdörren, föser Pappan o barnet ditåt, drar kläderna av killen. Ambulansen är på väg. De stora barnen gråter, de blir ju också livrädda. Jag befaller dem att ringa en släkting som kan lugna dem. Springer ut på trappan för att lyssna om jag kan höra ambulansen närma sig. Springer till barnet och Pappan och lyssnar på om han andas. Snart rycker han inte längre i armar och ben men bara stirrar med ögonen och käkarna krampar, munnen är slemmig och andningen fortfarande nästan ohörbar. Alldeles för länge har han varit tyst! Mannen i telefonen ber mig lugna mej och lugna barnen. "Krampen börjar avta. Ambulansen är nästan framme. Det är vanligt att barn får feberkramper." Men jag går på en adrenalinkick utan like. Snart kommer ett gråt från den lilla. Han gråter! Det är ett gott tecken, säger mannen i luren. Han klarar sig igenom det här! Det känner vi. Men ändå får vi inte kontakt med honom. Ambulansen kommer. Vårdarna är proffsiga och lugnar oss. "Krampen är över nu." Svägerskan kommer och tar hand om Storasyster och Storebror. Vi andra åker till sjukhuset. Den lilla har inte öppnat ögonen efter krampen. Man får ingen kontakt med honom. Sprätter yrt till vid varje gupp i ambulansen. Inget lugnar honom. Han vet nog inte var han är. Han är konstig och vill bara sova i närmare tre timmar efteråt. Mycket, mycket sömn behövde han de närmaste dygnen efteråt och mycket febernedsättande medicin gav vi för att hålla febern under 39 och förhindra nya kramper. Kolla att han inte blir för het. Mäta febern om och om igen. Svalka med fuktig handduk och vaka över den lille. Vågar inte sova djupt själv. Men snart måste vi våga. Sova. Våga lita. Det kan ju hända att det aldrig händer igen. Händer det igen så ringer jag nog då också efter ambulans och så fick vi medicin för att avbryta en lång kramp. 

Så småningom vågar man pusta ut. Men jag behöver jåpla om dethär, älta det många gånger ännu, för att bearbeta chocken. 
Och nu är det alltså här jag behöver den här bloggen. Som faktiskt vem som helst kan läsa. Behöver reda ut mina tankar såpass sofistikerat att vem som helst kan läsa det. Behöver erkänna och övertyga mej själv att jag inte är perfekt och att jag inte behöver vara det. Behöver älta, jåpla, pånytt och pånytt, tala med de nära och också skriva ner vad som hänt.reda ut tankarna. Bearbeta chocken. Och tro på att någon annan kan ha nytta av att läsa det. 

Nu tänker jag såhär: Jag är glad och tacksam för att jag hade läst om feberkramper och genast fattade vad det var frågan om. Jag är tacksam för att Lilleman klarade sig igenom hela den långa epileptiska krampen. Han är stark. Tacksam över att 112-mannen svarade genast och att ambulansen var så nära. Lättad över att Pappan var hemma och inte på jobb eller resa. Tacksam över Svägerskan som kom genast och tog hand om stora syskonen så de fick annat att tänka på och inte behövde bli ensamma hemma eller komma med till sjukhuset och vänta.

Jag skulle gärna höra om ni har egna erfarenhet av feberkramper. Har ni ytterligare tips på hur man förhindrar dem? Tips på hur man kan lugna sig själv? Erfarenhet av att de gått över med åren eller att det aldrig upprepade sig?

Och så tänker jag såhär: Den underbara glädjen vi får av våra barn, den är helt oersättlig, men så lätt att bära. Oron, ångesten och ågan vi har för dem är så otroligt tung ibland. Hur klarar vi det? Hur klarar alla andra det? Jag har ingen aning! Famlar min väg fram i mörker och det enda jag kan är att älska. 
                           
   

Det blev ett tungt inlägg... Tror det får bli lättsam inredning nästa gång. Och...nä, inte lika lång bloggpaus igen. 
Sköt om er!
Jess