tambur

tambur

lördag 16 juli 2016

Barfotalandet

I Barfotalandet går allting mycket långsammare. Vi lever långsammare, men ändå lever vi mer. 

Barfota vandrar vi över berget till tandtvättning, hjälper både egna och varandras barn med besök på blubben medan vi lyssna på fåglar, trädsus. Hälsar på kusin och farbror som står på granntaket och spikar sedan tidig morgon. "Ni sover länge om morgnarna hos er", säger de o jag nickar. Vandrar tillbaka mot stugan via blåbärsbuskarna och njuter av att vandra omkring i det gamla, tunna, broderade nattlinnet. Tar lång tid på oss att tillreda en hälsosam frukost. Strör över de färska blåbären. 

Är det nåt projekt vi ska ta itu med eller känns det bättre att lägga sig med sommarlektyren och vänta på att inspirationen kommer? Är påväg att ta en tvätt bara jag fått eld i bastun och lite varmt vatten. Så mycket annat hinner man inte med innan lunchen ska börja fixas. 

Några extra barn har dykt upp på berget. Syskonbarn, kusinbarn, småkusinbarn...En del leker i lekstugan, andra bygger koja. De äldsta barnen hör man fnittra hysteriskt men ändå avslappnat. 

Radio Vega spelar en bra låt tyckte tydligen vi två systrar och helt extempore sätter en av oss igång och dansar framför matbordet. Den andra hänger med och vi märker hur lätt vi har att följa varandras improviserade koreografi. Märks att vi haft samma danslärare. Fnittrar och fjantar oss, släpper ut vinterstressen. Några barn gapar och tittar storögt, någon tar fram telefonen och filmar, en liten skrattar och en annan gråter: "nää mamma, sluutaaa". En crazy rock-dans som slutar med att vi själva gapflabbar. Ligger på golvet.  "Ni såg helt olika ut när ni dansade! En av er hade mycke kläder på o den andra bara bikini.", påpekas det runt matbordet. 

Efter maten är det kaffe. Eller te. Och boken igen. Eller korsord. Någon tar sågen och går längre in i skogen och fäller ett träd. Och så är det disken.
Att diska tar en halv eftermiddag. Vatten skall kokas, smutsdisken bäras ut och in med den rena. Men under tiden man diskar hinner man prata med alla runt omkring, hålla koll på de minsta som leker ganska självständigt den här sommaren, äta låtsaskaka på ceféet i lekstugan och ta vattenslangen av nån som inte alls förstår varför man inte får väta ner både syskon och kusiner.

Sen blir det  båtfärd till favoritstranden. Proppfull sjungande båt. Systern börjar en sång och vi andra klämmer i. Överröstar motorn som puttrar på. Hoppilandkalle gör sig redo när vi kommer in igenom den tunna vassranden. Känna de hala stenarna under fötterna. 

Att få dyka i från samma klippa som man alltid gjort. Vattnet som smakar precis så där passlig salt som det gör bara här i "vår vik". Klipporna som värmer i det blåsiga vädret. Barnen älskar att peta i hällkaret, precis som barn alltid har gjort. Och så har vi picnic. Asplöven prasslar och för mig tillbaka till barndomen då vi lekte här barfota. 

På kvällen eldar vi "risun" och längtar efter att få egen vuxentid då vi kan tala om våra liv, våra män o barn. Tvättar tänderna runt midnatt. Vi två där på bastutrappan. Äskar dig Syster! Tacksam över att ni skapar lyckliga dagar med oss.



Om det alltid skulle vara sommar. Om vi alltid skulle få leva långsamt. Och nära. Barfota.