Städtankar - de tar aldrig slut

För någon vecka sedan skrev Monica Ålgars en kolumn i HBL om huruvida det är rätt att vi anställer någon att städa vårt skit i badrummet så att vi själva kan använda tiden till att gå på gym. När jag läste det höll jag med henne.  Jag tyckte det lät väldigt fel att min tid skulle vara mera värdefull än nån annans och att jag inte skulle behöva städa mitt eget hem. För städning är väl inte ett så gräsligt göromål att endast "nån annan" kan göra det. Det är väl bara ett vardagligt måste. Man kan inte tro att man skulle kunna leva utan att ta hand om sitt hem eller hur? 

Men ganska ofta skulle jag så gärna önska att nån annan skötte städningen här medan jag själv gjorde nåt roligare. (Missförstå mig inte: alla i vårt hus hjälper till med städning, så allting faller inte på mig ensam.) 

Det är just det där med att komma igång med städningen som tar emot. Att plocka upp allting som ligger på fel ställen innan man sedan kan dammsuga eller dra över med en trasa. Jag menar: när jag sitter här i soffan och tittar på soffbordet, vad ser jag då? 

Jo på bordet står en babyolja (nån har tagit hit den för att smörja in sina torra händer), minisun-vitaminer, Lillebrors D-vitaminflaska (den måste jag ha här eftersom det är här jag ammar oftast och jag tenderar att glömma bort att ge vitaminen annars), en Zhu-Zhu pet -leksak, ett hårband, en virknål, en jättefin handdocka som ett av barnen sydde i skolan, ett par 3D-glasögon, en fjärrkontroll, en grön rund plastbit som hör till nåt spel, ett till hårband och en duk och en blomma. Skulle någon tro att vi igår tömde en del från dethär bordet? Knappast! Och så här är det på alla våra bord, golv, pianot...  Vill man ta itu med det här? 

-Mamma, tycker du om att städa? 

Hmm, vad svarar man? Vill ju inte ge en tråkig bild av allt det där som man som vuxen nu bara måste göra...