Snart ett år! Och lite förlossningshistoria.

Såhär ser vi ut idag!

Älskar den ungen!

Och såhär såg vi ut för ganska exakt ett år sedan! 

Saknar den magen :)

Tror jag har blivit påverkad av de förlossningsberättelser jag läst nyligen på olika bloggar och överraskar mig själv med att teckna ner min egen. För denhär var fin. Finare än mina två tidigare och jag vill inte glömma den. Du som inte är intresserad av förlossningar kan stanna här. 

Ett planerat kejsarsnitt med första barnet är inte optimalt. Jag tror det uteblev en hel del då man blir förälder så. Speciellt då den "förlossningen" följde på en orolig o osäker graviditet. Fick aldrig vila i att allt gick bra. 

En 31-timmars förlossning var inte heller någon höjdare. Gav mig stor skräck att föda på nytt och eftersom det sista skedde med hjälp så kändes det som om jag aldrig egentligen hade klarat av att förlösa. 

Under den tredje graviditeten var jag mer mogen, kände mig själv och vågade be om hjälp. Vi fick fint mottagande på sjukhuset hela tiden och när förlossning nummer tre närmade sig så tänkte jag att jag nog kommer att klara det.

Denhär kvällen, 7.1, för ett år sen gick vattnet. Vi hade redan lagt oss allihop. Barnen var spända över att inte veta exakt när babyn skulle komma och hur vi skulle göra ifall vi hamnade åka in på natten. 

Klockan var 20:00 då jag låg i min säng och kände hur allt blev blött. Rusade ber för trappan och ropade "nu gick vattnet". Ringde bb, minns hur jag satt på toan med mina genomblöta byxor och resten av familjen stod och lyssnade runt omkring mig, talade med en barnmorska som tyckte vi skulle sova hemma ännu, men 12 timmar senare skulle vi infinna oss på sjukhuset, även om värkarna inte satt igång. Det fortsatte bara rinna fostervatten. Kan ännu minnas hur varmt det var. Vattnet alltså. Skönt och förväntansfullt. Tror jag låg i min säng med ett leende hela den natten. Väntade, men inga värkar. Sov inte mycket. Det var så spännande. Och ett stort barn klamrade sig fast i mig och vaknade med jämna mellanrum för att kolla att vi ännu var hemma. 

Vi hann stiga upp och äta frukost alla tillsammans, men då hade värkarna satt igång. Momi anlände och tog över här hemma. Jag märkte att det började bli bråttom. Började ha så ont att det inte bara var härligt förväntansfullt längre.

Vi ringde bb från bilen och berättade att vi var på väg och önskade att de, om möjligt, reserverar rummet med det stora badkaret åt mig och de sa att om jag orkar kunde jag gå via labben innan jag kommer upp till förlossningsavdelningen. Jag försökte, men när jag stod vid laboratoriedörren svängde vi om och vi tog hissen upp till förlossningsavdelningen, nu hängde jag mest på pappan. 

Fick ett vänligt mottagande. Fick igen uttrycka mina önskemål om badkar och akupunktur. Allt visade sig vara ok med mina blodvärden (det är alltså inte alltid så i mitt fall, men det är en annan historia) och jag fick så småningom lägga mig i ett varmt bad med akupunkturnålar i hårbottnen. Pappan satte på musik. "You are so beautiful to me" minns jag att vi lyssnade på i början och det var verkligen avslappnande i badet. Pappan servade med våt handduk på pannan och vattenglas. Såhär skulle en förlossning kunna se ut på film.

Om nån timme förvandlades plötsligt värkarna radikalt och jag bad om att få spinalbedövning. Kom på nåt vänster upp ur badet trots de svåra värkarna och spydde av smärta just då anestesiläkaren hälsade på mig. Kände mig mindre charmig än sådär "beautiful" som jag just hade känt mig med min vackra mage i badet. Lustgasen använde jag en hel del, men det kändes obehagligt att bli så groggig och inte verkade det hjälpa heller. 

När jag fått spinalen somnade jag. Det var bra att jag samlade krafter för när jag vaknade satte krystvärkarna igång. Vid dethär läget hade stora barnen slutat skolan och ringde från eftis och kollade ifall de fått ett syskon. "Du måste gå ut o tala med henne, för jag måste skrika här inne", minns jag att jag befallde pappan. 

Jag ville dö. Jag skrek åt barnmorskan att jag far härifrån. Jag ville springa ut i skogen o aldrig föda om det gör såhär ont. (Kroppen hade helt glömt allt dethär sedan förlossningen 7 år tidigare. Men nu kom skräcken, paniken, tillbaka. Tänk om jag inte klarar dethär!! Tänk om det igen drar ut i över 30 timmar och barnet skall ut med sugklocka! Jag ville inte vara med! Men barnmorskan svarade bara lugnt att "Ut kommer denhär ungen nog. Springer du till skogs så slipper du ändå inte dethär skedet." Och jag tog tag i ett litet "sisu-korn" där nånstans inom mej. Det var inte stort, men sisun växte när jag märkte att går vägen. Och ut kom han. En perfekt liten en. Och jag ber och hoppas att jag aldrig skall glömma den känslan då han föddes fram. Ur mej, ni vet!! Och redan då man började det stora rekonstruktionsprojektet "där nere" (det blev en hel del stygn, och jag undrar om de fick ihop allt rätt ;)) så kunde jag förstå att det var en helt underbar förlossning jag hade varit med om. Allt gick ju bra och han kunde ligga i min famn genast. 

Pappan ringde stora barnen och meddelade att Lillebror var här nu. Då hördes det i hela rummet hur en massa flickor (Storasysters kompisar som även är mina gamla elever) jublade, hurrade och tjöt! De hade väntat med spänning och följt med förloppet.

Samma kväll kom syskonen och hälsade på Lillebror. De var genast så naturliga med honom och tog hand om honom. Vi hade det så mysigt med vår minsta!

På väg hem från bb några dagar senare utbrast pappan. "Nå, dethär gick på 8 timmar, så då tar vi följande på 4." 

Tror inte det blir nån följande.

Fast man vet aldrig.