Gipset

Det år ju ingen stillsam Lillebror vi har att göra med här hos oss, utan en rådd-Kalle med raketfart, mycket vilja och ännu inte så mycket förstånd. Så, när han kastade sig ner från soffan för två veckor sedan gick det illa. Då han fortfarande tre dagar senare vägrade krypa på och stöda med högra handen misstänkte vi att allting inte stod rätt till även om läkaren gissat att det bara var en muskelförsträckning. Lillen hade fått spricka både i strålbenet och underarmsbenet visade det sig då vi äntligen fick röntgenutlåtandet. Nu har han haft gipsskena på armen i lite över en vecka och har börjat krypa på alla fyra igen. Tacka vet jag att ungen är född till en solstråle, för han är glad som förut. Nästan hela tiden.

På bilden kan man se att gipset var vitt i början. Även om vi försökt skydda det med en avklippt strumpa ser det ut så man, inte bara av bekvämlighetsskäl, verkligen längtar till den dagen då vi ska få ta bort det. Och det ska vi göra ännu innan jul! 

Men jo, visst kan han också vara stilla och mysa. Rätt så ofta dansar vi till nån lugn låt nära, nära. Han njuter av musik och jag av att få hålla honom, doftar på hans hår och bara vara i nuet.