Leva nära

Lillebror har fått en ny kompis under veckoslutet. Han är numera väldigt förtjust i hunden Senja. Han försökte klättra på henne, överöste henne med klappar och (lite väl hårdhänta) kramar, och tjöt och skrattade då han fick känna på hennes sköna päls. Och det fick han göra medan Senjas husse eller jag satt bredvid och höll ett öga, för en hund är alltid en hund och man kan aldrig vara helt säker på hur den reagerar om en tokivrig krälande varelse kommer och river den i svansen. Och en ålande baby är en ålande baby och man vet aldrig var man har honom. I hundens ena ända eller den andra ;)

Storebror är också alltid en uppskattad kompis. Lillebror tjuter till och skrattar hjärtligt så fort Storebror tittar på honom. I morse satt de framför brasan och lekte igen. Den tålmodige Storebror och den lycklige Lillebror. Den här klara, friska höstmorgonen på stugan vill jag minnas länge. Morgnar då vi bara är.

Men, nu en vanlig vecka hemma i byn. Vi saknar friska luften som bara finns på stugan. Det känns som om naturen är närmare där. Vi saknar att stiga ut på terrassen och titta över viken. Vi saknar livet i en flera generationers familj och kusiner som kommer gåendes längs stigen eller släktingar som sitter ner på en kopp kaffe, att höra motorsågen från granngården och att fundera på de egna vedprojekten. Och vi saknar att inte behöva följa klockan och att dagens enda spikade program är en gemensam måltid. 

Det är bra att leva nära ibland.