Sommarens 20 bästa rubriker:

1. Sommarens mest exotiska naturupplevelse:

Raukerna på Fårö, Gotland.

2. Sommarens bästa resa: Ålandsresan med Mannen, barnen och fin syskonfamilj. Vi hade roligt och upplevde mycket!

3. Sommarens vackraste stad:

Visby.

4. Sommarens vackraste övernattningslogi: Amalia - värdshuset vid kohagen på Åland.

5. Sommarens vackraste ö: fortfarande vinner Högsåra över både Gotland och Åland!

6. Sommarens mest värdefulla: 3 hela veckor i Barfotablåbärsland med Mannen och barnen utan att hålla reda på dag eller tid. Samt all tid med mina föräldrar, syskon, syskonbarn och andra släktingar.

7. Sommarens bästa Momi: Vår Momi, mina barns Momi, som kommer på kvällsdopp ut i skogen med oss.

8.  Sommarens bästa Mofa: Vår Mofa, mina barns Mofa, som bygger bänkar, loft, stegar och soffor.

9. Sommarens största överraskning:

Vi målade alla väggar i sommarhuset vita. Vi hade ju en hel hög med andra projekt som behövde göras och plötsligt hade vi ändå energi för det här! (Jag återkommer till målandet i ett annat inlägg.)

10. Sommarens bästa återanvändning: löparen som var en av de första textilier som mamma köpt till sommarhuset år 1979 ungefär, fungerar nu som skynke framför mikrovågsugnen. 

11. Sommarens roligaste ord: dumlimang. Motsats till komplimang 

och myntat av ett syskonbarn.

12. Sommarens största nostalgitårar: när jag hittade korsord gjorda av Mommeli ❤️

13. Sommarens mest omtalade besvikelse: oreogasm.  Vi hade sett fram emot att göra denna choklad-kexpudding tillsammans med Systramin, men det blev bara FÖR mycket av det goda! Receptet var från facebuuke.

14. Sommarens hetaste: Mannen som kommer hem från sina löpturer.

15. Sommarens bästa beslut: 

Extemporebesök hos Systramin och hennes familj.

16. Sommarens bästa loppisfynd: 

Har gjort en massa loppisfynd, men kanske ändå den här väskan för 3€ 

17. Sommarens största "fail":

Ugnsglasskakan. Alltså den blev god till slut, men lite förargligt var det ju att vi glömde sätta i glassen innan vi satte den i ugnen...så då fick vi plocka bort marängen och försöka bygga upp den igen... Blev inte riktigt som på bilden i Pirkka-tidningen 😜

18. Sommarens bästa bok: Livet efter dej av Jojo Mojes.

19. Sommarens bästa simtur:

Kvällsdopp i solnedgången ute på ön dit vi hade paddlat på tumis Storasyster o jag.

Och så till sist: 

20. Sommarens bästa lärdom:

Älska mej själv. Det är ju tom bibliskt att "älska din nästa såsom dig själv", men tänk att det tagit såhär länge att riktigt förstå vad det betyder att älska och prioritera sig själv. 

Det vill jag hålla fast i när sommaren tar slut. Tacksam över sommaren och med större ödmjukhet för mej själv hoppas jag att alla fina minnen och sommarens stresslösa lugn får stanna kvar och inte rymma från mitt inre även om den allvarliga vardagen sätter igång! 

Hoppas att ni läsare också har många fina minnen och att ni har fått tid att fånga lugnet och gåvan att hålla fast vid det.

God bless o kram!

Barfotalandet

I Barfotalandet går allting mycket långsammare. Vi lever långsammare, men ändå lever vi mer. 

Barfota vandrar vi över berget till tandtvättning, hjälper både egna och varandras barn med besök på blubben medan vi lyssna på fåglar, trädsus. Hälsar på kusin och farbror som står på granntaket och spikar sedan tidig morgon. "Ni sover länge om morgnarna hos er", säger de o jag nickar. Vandrar tillbaka mot stugan via blåbärsbuskarna och njuter av att vandra omkring i det gamla, tunna, broderade nattlinnet. Tar lång tid på oss att tillreda en hälsosam frukost. Strör över de färska blåbären. 

Är det nåt projekt vi ska ta itu med eller känns det bättre att lägga sig med sommarlektyren och vänta på att inspirationen kommer? Är påväg att ta en tvätt bara jag fått eld i bastun och lite varmt vatten. Så mycket annat hinner man inte med innan lunchen ska börja fixas. 

Några extra barn har dykt upp på berget. Syskonbarn, kusinbarn, småkusinbarn...En del leker i lekstugan, andra bygger koja. De äldsta barnen hör man fnittra hysteriskt men ändå avslappnat. 

Radio Vega spelar en bra låt tyckte tydligen vi två systrar och helt extempore sätter en av oss igång och dansar framför matbordet. Den andra hänger med och vi märker hur lätt vi har att följa varandras improviserade koreografi. Märks att vi haft samma danslärare. Fnittrar och fjantar oss, släpper ut vinterstressen. Några barn gapar och tittar storögt, någon tar fram telefonen och filmar, en liten skrattar och en annan gråter: "nää mamma, sluutaaa". En crazy rock-dans som slutar med att vi själva gapflabbar. Ligger på golvet.  "Ni såg helt olika ut när ni dansade! En av er hade mycke kläder på o den andra bara bikini.", påpekas det runt matbordet. 

Efter maten är det kaffe. Eller te. Och boken igen. Eller korsord. Någon tar sågen och går längre in i skogen och fäller ett träd. Och så är det disken.

Att diska tar en halv eftermiddag. Vatten skall kokas, smutsdisken bäras ut och in med den rena. Men under tiden man diskar hinner man prata med alla runt omkring, hålla koll på de minsta som leker ganska självständigt den här sommaren, äta låtsaskaka på ceféet i lekstugan och ta vattenslangen av nån som inte alls förstår varför man inte får väta ner både syskon och kusiner.

Sen blir det  båtfärd till favoritstranden. Proppfull sjungande båt. Systern börjar en sång och vi andra klämmer i. Överröstar motorn som puttrar på. Hoppilandkalle gör sig redo när vi kommer in igenom den tunna vassranden. Känna de hala stenarna under fötterna. 

Att få dyka i från samma klippa som man alltid gjort. Vattnet som smakar precis så där passlig salt som det gör bara här i "vår vik". Klipporna som värmer i det blåsiga vädret. Barnen älskar att peta i hällkaret, precis som barn alltid har gjort. Och så har vi picnic. Asplöven prasslar och för mig tillbaka till barndomen då vi lekte här barfota. 

På kvällen eldar vi "risun" och längtar efter att få egen vuxentid då vi kan tala om våra liv, våra män o barn. Tvättar tänderna runt midnatt. Vi två där på bastutrappan. Äskar dig Syster! Tacksam över att ni skapar lyckliga dagar med oss.

Om det alltid skulle vara sommar. Om vi alltid skulle få leva långsamt. Och nära. Barfota.

Tyst alldeles för länge!

Vi är alla hemma, mer eller mindre febriga. Det har varit magsjuka för ett par veckor sedan och nu dethär! Hopplösheten gör sig påmind. Måste vi ha sjukstuga igen? Stressen för allt man borde göra på jobbet. Men tröttheten hänger över och vi vet att vi bara måste gå igenom denhär sjukan nu också. Jag sover mitt på dagen bredvid den minsta lilla feberpatienten. Plötsligt väcks jag av att han sprätter till, armar och ben spänns kraftigt ut. Den skräckslagna blicken innan hans ögon går upp i pannan och bara hålls där medan de ryckiga rörelserna i armar och ben tar mera fart. Jag har redan spurtat upp från sängen och skriker "Han har feberkramper!" Det går fort, men känns som en eeeevighet innan mina skakiga händer får tag i en telefon och slaget 112. Jag hör Pappan ropa "Andas, andas!" där han står livrädd med den ytligt hyperventilerande ryckande killen i famnen och försöker febrilt få ögonkontakt med honom. Jag rusar av o an. Okej, svalka honom, säger mannen på 112. Öppnar terrassdörren, föser Pappan o barnet ditåt, drar kläderna av killen. Ambulansen är på väg. De stora barnen gråter, de blir ju också livrädda. Jag befaller dem att ringa en släkting som kan lugna dem. Springer ut på trappan för att lyssna om jag kan höra ambulansen närma sig. Springer till barnet och Pappan och lyssnar på om han andas. Snart rycker han inte längre i armar och ben men bara stirrar med ögonen och käkarna krampar, munnen är slemmig och andningen fortfarande nästan ohörbar. Alldeles för länge har han varit tyst! Mannen i telefonen ber mig lugna mej och lugna barnen. "Krampen börjar avta. Ambulansen är nästan framme. Det är vanligt att barn får feberkramper." Men jag går på en adrenalinkick utan like. Snart kommer ett gråt från den lilla. Han gråter! Det är ett gott tecken, säger mannen i luren. Han klarar sig igenom det här! Det känner vi. Men ändå får vi inte kontakt med honom. Ambulansen kommer. Vårdarna är proffsiga och lugnar oss. "Krampen är över nu." Svägerskan kommer och tar hand om Storasyster och Storebror. Vi andra åker till sjukhuset. Den lilla har inte öppnat ögonen efter krampen. Man får ingen kontakt med honom. Sprätter yrt till vid varje gupp i ambulansen. Inget lugnar honom. Han vet nog inte var han är. Han är konstig och vill bara sova i närmare tre timmar efteråt. Mycket, mycket sömn behövde han de närmaste dygnen efteråt och mycket febernedsättande medicin gav vi för att hålla febern under 39 och förhindra nya kramper. Kolla att han inte blir för het. Mäta febern om och om igen. Svalka med fuktig handduk och vaka över den lille. Vågar inte sova djupt själv. Men snart måste vi våga. Sova. Våga lita. Det kan ju hända att det aldrig händer igen. Händer det igen så ringer jag nog då också efter ambulans och så fick vi medicin för att avbryta en lång kramp. 

Så småningom vågar man pusta ut. Men jag behöver jåpla om dethär, älta det många gånger ännu, för att bearbeta chocken. 

Och nu är det alltså här jag behöver den här bloggen. Som faktiskt vem som helst kan läsa. Behöver reda ut mina tankar såpass sofistikerat att vem som helst kan läsa det. Behöver erkänna och övertyga mej själv att jag inte är perfekt och att jag inte behöver vara det. Behöver älta, jåpla, pånytt och pånytt, tala med de nära och också skriva ner vad som hänt.reda ut tankarna. Bearbeta chocken. Och tro på att någon annan kan ha nytta av att läsa det. 

Nu tänker jag såhär: Jag är glad och tacksam för att jag hade läst om feberkramper och genast fattade vad det var frågan om. Jag är tacksam för att Lilleman klarade sig igenom hela den långa epileptiska krampen. Han är stark. Tacksam över att 112-mannen svarade genast och att ambulansen var så nära. Lättad över att Pappan var hemma och inte på jobb eller resa. Tacksam över Svägerskan som kom genast och tog hand om stora syskonen så de fick annat att tänka på och inte behövde bli ensamma hemma eller komma med till sjukhuset och vänta.

Jag skulle gärna höra om ni har egna erfarenhet av feberkramper. Har ni ytterligare tips på hur man förhindrar dem? Tips på hur man kan lugna sig själv? Erfarenhet av att de gått över med åren eller att det aldrig upprepade sig?

Och så tänker jag såhär: Den underbara glädjen vi får av våra barn, den är helt oersättlig, men så lätt att bära. Oron, ångesten och ågan vi har för dem är så otroligt tung ibland. Hur klarar vi det? Hur klarar alla andra det? Jag har ingen aning! Famlar min väg fram i mörker och det enda jag kan är att älska. 

                           

   

Det blev ett tungt inlägg... Tror det får bli lättsam inredning nästa gång. Och...nä, inte lika lång bloggpaus igen. 

Sköt om er!

Jess

Favoritställe

Jag har ett nytt favoritställe. På Raseborgs sommarteater trivs jag allra bäst just nu. Där lever vi nu flera dagar i veckan i en helt annan värld, utanför denhär verkligheten med det egentliga livet och verkliga bekymmer. SKA blogga mer om det för att sen ha nåt att se tillbaka på då det är över o sommaren är slut. 

I den verkliga vardagen hemma med Lillebror har vi också hittat nya favoritställen! Han trivs bäst i rutchkanan som han sjungande klättrar upp i och åker ner för i glädjetjut ungefär sjuttioelva gånger igen o igen när vi är i parken.

Jag har kommit på att trampolinen är en tacksam plats att hålla till när man är ute med sin ettåring. Vi stänger nätet så rymmer inte Lilleman och man kan lägga sig ner o se på svalorna som flyger även om han bara vill "poppa, poppa".

Är väldigt tacksam över att jag har min mindre verkliga verklighet som Alma på Raseborg, för då uppskattar jag samtidigt de allra vardagligaste mysstunder, mellan alla måsten och Aina mun pitää- upplevelser, mycket mer!

Ha det gott!

P.s. Dubbelhakebilderna bjuder jag på ;)

Dags att leva!

Livet går vidare här i huset på kullen. Jag har börjat med en ny hobby, amatörteater, och trivs jättebra med det. Vi är ett härligt gäng som kommer att spendera otaliga timmar tillsammans under den här sommaren. Det har varit roligt att ha nåt eget att syssla med, när jag ännu är vårdledig. Samtidigt njuter jag förstås för fullt av att få vara hemma med Lillebror under de våriga vardagarna. Jag hinner inte sätta igång så stora projekt med honom i släptåg, eftersom han är så kvick, men rätt så ofta går vi långa promenader eller pysslar lite i trädgården. 

Idag krattade vi bort kvistar i ett soligt men stormigt aprilväder. 

Den senaste tiden har jag funderat en del på missunnsamhet. Tyvärr. Och det har gjort att jag inte så gärna velat skriva så mycket på bloggen. Många saker i vårt liv är väldigt fina just nu. Jag är tex lycklig över att få spela teater, vi gläds alla ännu varje dag över vår lillebror som är ett charmtroll och ja, det är ett underbart ställe vi bor på. Vi är väldigt tacksamma för allt dethär. Och jag vill skriva om positiva, glada saker. Det är dem vi vill minnas. Men det betyder inte att allting bara är en dans på rosor. Lillebror råddar och stökar konstant, huset kan vi inte bo i länge till och, ja, det är lite kämpigt för familjen när mamma är på teaterrepetition hela veckosluten. Det finns förstås en hel del utmaningar och svårigheter i vårt liv. 

Jag önskar att vi mer och mer kunde unna varandra det fina vi får vara med om. Jag önskar att vi kunde sluta vara avundsjuka eller missunnsamma för vad andra har eller får uppleva. Låt oss alla ta tag i våra egna liv och göra nånting som vi tycker om. Då gör det inget om någon annan får spela teater hela sommaren eller kanske får hyra ett trevligt hus ett par år av sitt liv. Låt oss vara glada med varann och stolta över dem som betyder nåt i våra liv! 

Små mannekänger

Några av de sötaste som finns har mannekängat lite med sina trikåmössor (se senaste inlägg) och deras söta mammor har fotat. Tack! 

Såhär ser mössorna ut i användning.

Med det får jag önska er alla ett skönt veckoslut! Själv kom jag just hem från en varm och vacker vigsel där vi sjöng med kören. Härligt att få vara med! Nu väntar vi hem vår vargunge som varit på utedag med scouterna och minstingen som fått lite medicin hos doktorn. Sen blir det nog bara lugn lördagskväll och hoppas alla snörvlat färdigt snart!

Avslöjanden

Det händer inte mycket här på bloggen. Det är nästan mars och jag märker att ni aldrig fått veta vad det var för överraskningar jag sydde innan jul. Nu ska jag lyfta på locket. Tadaa! Det blev vändbara trikåmössor till barnen o alla deras kusiner, samt några gudbarn, farmor o momi. Alla mössor finns inte på bild, men här kommer en del.

Alla pojkkusiner fick en apmössa. Man kan alltså välja att ha den bruna eller den mönstrade sidan utåt.

"Etiketten" sydde jag på olika ställen så att pojkarna kan skilja den egna mössan från andras.

Småtjejerna fick igelkottar och prickar. De kan förstås också välja att ha prickar eller igelkottar synliga. På den här bilden ser man att jag anpassat storlekarna efter barnens huvuden.

Stora tjejerna, momi o farmor fick mer diskreta mössor i grått o lila.

Jag valde att göra en modell som inte är så hög, för att det inte ska bli knöligt under cykelhjälmen. Egna barn har tyckt om att ha sina mössor under ishockeyhjälmarna - inte för hett eller stickigt. Eftersom det är dubbelt tyg så värmer den ändå en del.

Mönstret ritade jag själv, utgående från en av mina gamla mössor o så anpassade jag det efter barnens huvuden. På youtube hittar man videon med enkel beskrivning för hur man syr den vändbara mössan om man tex söker på "trikåmössa". Det var mycket enklare än jag trodde. Om du känner dej intresserad av att sy, så rekommenderar jag att bara sätta igång! Det finns så mycket olika härliga trikåtyger att välja mellan. Hade jag varit mer förutseende med julklapparna hade jag nog börjat såhärårs! Det blev lite bråttom att få alla färdiga på ett par veckor!